stationen visa sig till det rum han för natten skulle bebo. Hans sofkammare var ett sorts illa möbleradt kabinett, gränsande intill stallet. Vaubaron lyftade sin själ till Gud i bönen, såsom han hade för sed att göra hvarje afton, innan han gick till hyila. Han skänkte sin dotter en tanke, gaf sin hund en smekning och somnade sedan in i en tung och djup sömn, sådan den beskäres den af mödor uttröttade vandraren, Efter ungefär tvenne timmars sömn, vaknade han af ett häftigt buller. Ett åkdon kom med fullaste fart körande in på gården, hästar gnäggade, bjellror klingade och piskor smällde. Nu upphörde bullret. Vagnen stannade framför värdshuset, och postiljonen från föregående station började spänna från sina bästar. Ingenting var enklare och naturligare än denna tilldragelse, och Vaubaron skulle tvifvelsutan icke hafva fäst den ringaste uppmärksamhet dervid, om icke doggen, som vaknat på samma gång som husbonden, i ett nu börjat visa tecken till ett häftigt anfall af vrede. Han började med att morra helt sakta, men detta morrande gick snart öfver till ett vildt tjut. Han reste sig upp mot dörren och bot i densamma, såsom hade han velat sluka den, och derigenom bereda sig tillfälle att komma ut, med ett ord, han visade prof på en ilska som låg hvarken i hans natur eller hans vanor, och för hvarje minut antogo dessa yttringar af vrede en allt vildare karakter. Vaubaron kunde icke fatta orsaken till detta raseri. Han försökte på hvarje upptänkligt sätt att lugna Tristan men förgäfves.