det flöt ur tio olika sår. Sedan Vaubaron med största omsorg och noggrannhet undersökt dessa, fann han till sin glädje, att de icke voro at svårare beskaffenhet. I dalen nedanför den skogshöjd der han stannat, upptäckte Vaubaron en liten, bäck, hvars porlande vågor glittrade i solen likt en diamantgördel. Vaubaron lade Tristan på halmen, som upptog främre delen af åkdonet, tog sedan hästen vid tygeln och tvingade honom att i rask fart skynda utför backen till den porlande friska bäcken, som han från höjden hade upptäckt. Doggen hoppade sjelf ned från åkdonet, drack begärligt och störtade sig derefter i bäcken med tydliga tecken af tillfredsställelse. Då han efter några minuters förlopp kom upp ur det kyliga badet, hade såren upphört att blöda, och sjelf tycktes han vara glad och upphvilad. Han skakade sin genomvåta pels och började hoppa omkring sin herre liksom hade ingenting ovanligt tilldragit sig. Vaubaron, nu fullkomligt lugnad, fortsatte genast sin färd och anlände omkring klockan 5 på oftermiddagen, till den lilla staden Ploörmel. Han inqvarterade sig sjelf, jemte häst och åkdon på poststationens värdshus, det första han träffade på, och använde aftonen såsom vanligt till att gifva en föreställning med sina vaxfigurer och på så sätt förtjena den lilla summa, han behöfde för att betala sin måltid och sitt nattqvarter. Efter slutad representation, ställde han åter i god ordning, in sina figurer i kärran och lät af värden — föreståndaren för post