Dagens Nyheter – 4 maj 1865, sida 3

Jean Vaubaron, eller om ni så vill, vaxfigursmenniskan, ty så kallades han allmänt, genomströfvade hela Frankrike med sin kärra, innehållande ett dussin vax-mannequiner, hvilka han sjelf förfärdigat och försett med rörelseförmåga, tack vare den sinnrika mekanism vid hvilken han förr i verlden fästade så stora förhoppningar. I hvarje köping, hvarje by dit hans kringströfvande lif förde honom, gjorde han sig underrättad huruvida icke vid en tidpunkt, hvilken han noga bestämde, ett litet okändt flickebarn af ungefär 5 års ålder, hade visat sig der, antingen ensam irrande kring, eller ditförd af någon annan. Öfverallt utföllo svaren nekande, och likväl fortfor den olycklige fadren att hoppas och att fullfölja sina efterspaningar. Om aftnarua, efter en lång dagsmarsch stannade han i en by förevisade der i värdshussalen eller på en loge sina vaxfignrer, och vann på så sätt af de förvånade bönderna några sous, hvarmed han kunde betala sitt qvarter och sin tarfliga förtäring. Då vi nu påträffa honom färdandes stora vägen fram till Ploörmel, var Vaubaron mera nedslagen och olycklig än någonsin. Han hade duukla aningar ,om någon olycka, som skulle träffa honom, störrre och ohjelpligare än allt hvad han hittills upplefvat och utstått. En händelse af ovanligare art afledde för någon stund hans uppmärksamhet från dessa dystra tankar. Den magra hästen hade just knogat sig upp för en lång brant backe, och stannade sjelfmant på den släta plan, som bil dade sig på kullens topp. Vaubaron som ville