Dagens Nyheter – 4 maj 1865, sida 3

BRUNS SAR SRS lemna kräket tid att flåsa ut, satte sig på en stenhög vid dikeskanten. Tristan ladetsig ned vid hans fötter. Två å tre minuter hade så förlupit då hunden hastigt lyfte upp hufvudet och började visa tecken till liflig oro. Han vädrade i riktning af den angränsande skogen, lät höra ett doft morrande och sprang slutligen upp med hotande och grymt utseende. — Nå, Tristan, hvad är på färde? frågade Vaubaron, smekande hunden, för att lugna honom. Men Tristan tycktes icke höra sin herres röst och hans morrningar antogo en allt vildare karaktär. I detsamma observerade Vaubaron en varghona, mager som ett skelett, med raggen upprest, fradgande af raseri, och med brinnande ögon komma ut ur skogen. — Dåligt möte, tänkte vår hjelte, hvilken med blixtens hastighet reste sig upp, och skakande sin stora knölpåk gjorde sig beredd till försvar. Men varghonan frågade icke efter menniskor, hon hade ej ögon för någon annan än Tristan. Hon rusade mot denne och sökte fatta honom om strupen, meo doggen lyckades undvika detta första angrepp, hvilket om det lyckats, kunnat och bort vara dödande. Isin tur kastade han sig öfver sin farliga motståndare, men med mera beräkning och lycka ty han fattade henne om ryggraden med den påföljd, att man hörde refbenen knaka och krossas. (Forts.)