frågan om någon kärlekshandel, det är säkert, och älskande, de äro just mitt folk. , — Det står skrifvit, tänkte Paul med rörelse, att hvart jag än i dag vänder mig, skall jag träffa på tillgifvenhet och ömmande hjertan. Skulle det oblida ödet vilja upphöra att förfölja mig? Skulle min stjerna, så länge höljd i moln, slutligen börja att stråla klar? Sedan Paul lemnat Amandiers-gatan, intog han i största hast en kraftig och efter en månads hungrande, ganska nödvändig måltid, och begaf sig derpå till postkontoret för att begära upplysningar. Han kunde lätt utforska att hästar blitvit vid två-tiden reqvirerade, och efter uppvisandet af ett ordentligt pass, lemnade. Han frågade nu postiljonen, och fick af honom veta, att denne efter ett kort uppehåll vid Amandiers-gatan, skjutsat tre personer, tvenne herrar och en ung flicka till stationen vid Seåvres, samt att hans kamrat vid Såvres fått taga vägen till Versailles. Paul insåg nu tydligt, att Blanche icke misstågit sig, då hon trott sig höra ordet Bretagne nämnas, ty stationerna vid Sevres och Versailles äro i sjelfva verket de båda första på vägen till Quimper genom Alengon. Men af hvad skäl hade Rodille och magnetisören så brådstörtadt begifvit sig till Bretagne? Och hvarför släpade de Blanche med sig? Paul framkastade dessa frågor, men kunde ej fiona någon tillfredsställande lösning.