på samma gång som sitt kort, en börs i dennes hand, skyndade sedan ut från apoteket, steg upp i kabrioletten och försvann. Paul Mercier, purpurröd af blygsel öfver att hafva mottagit, hvad han icke kunde betrakta annorlunda än såsom en allmosa, aflägsnade sig i sin tur, sedan han varmt tackat läkaren och apotekaren för deras omsorger. Då han hunnit en bit framåt gatan, stannade han utanför de upplysta fönstren till en modebutik, och tog ur sin ficka upp kortet och börsen, som den elegante unge, mannen lemnat honom. Kortet bar ett adeligt namn, och börsen innehöll sex stycken guldmynt. Denna summa utgjorde i deita ögonblick en verklig förmögenhet för den stackars Paul, hvilken icke egde en sou, och i ordets hela bemärkelse var nära att dö af hunger. Det var tydligen en försynens skickelse som tillskyndade honom denna oväntade, men nödvändiga hjelp. Den unge mannen förstod detta. Ur sitt varma hjertas djup lofvade han Gud och tackade sin ädelmodige vägörare. Det var redan mörkt, då han kom fram till Amandiers-gatan. Numera kunde det icke komma ifråga att smyga sig in hemligt. Paul var tvärtom fast beslutad att tala öppet och allvarligt med magnetisören, att utfordra Blanche i egenskap at hennes fistman, samt att i händelse doktorn nekade, hota honom med polisens mellankomst. Följaktligen, och liksom ville han gifva sig sjelf ett prof på allvaret af sitt beslut, började han häftigt ringa på den lilla porten. Efter ett par, tre minuter kom tjensttlickan för att öppna