Dagens Nyheter – 4 maj 1865, sida 1

och behälla brefvet ock lemna det åter till postkarlen. — Hvarför så, hr Mercier? — Derför att jag icke kan betala postpengarna. — Ni har icke tre sou på er? — Hvarken på mig eller annorstädes; jag disponerar icke öfver en enda sou. — Åj aj, stackars unge man, det ser ut som vore ni riktigt utfattig. Nå välan, det gör detsamma; tag ni brefvet, ni kan ju betala mig en annan gång... Vi måtte väl träffas igen, eller hur? Paul öppnade munnen i afsigt att svara, att han sannohkt aldrig skulle kunna betala denna skuld, så obetydlig den öckså var, men portvakterskan gaf honom icke tid att tala. Hon bröt förseglingen, Vecklude upp brefvet och lemnade det öppet till Paul, sägande: — Se så, stå icke der och bråka, läs nu, och det genast. Ni ser nu att det är försent att återlemna det till brefbäraren. Rörd af den goda qgqvinnans enkla och öppna välmening, närmade sig Paul till lampan för att läsa den öppnade biljetten, hvilken icke innehöll mera än några få rader. Men han hade knappt nog kastat ögonen derpå, förrän han utstötte ett glädjerop. — Ack, min fru, sade han med en af rörelse qväfd stämma, må Gud vedergälla er denna välgerning. Ni har räddat mitt lif! Derpå lemnade han logen, likt en menniska gripen af bäftig galenskap, störtade i ett enda skutt utför trappan, sprang genom korridoren som ledde till gatan, och försvann.