Dagens Nyheter – 3 maj 1865, sida 3

— Atlantiska Oceaven. — Hvad heter landet? — Bretagne. — Skåda omkring er och beskrif noga det skådespel, som ter sig för edra blickar. — Jag befinner mig vid foten af en kulle, belägen på en vidsträckt slätt. Till höger, åt oceanen till, har horizonten ingen gräns; till venster bildas af aflägsna skogar en halfcirkel af dyster grönska. Här och der på den redan skördade marken höja sig klippor af egendomlig form. Eiltet är vildt och ödsligt och företer mera utseendet af en hed, än af odladt land. Öfverallt törnen och ljung. En cländig liten by ligger enstaka på några böss-skotts afstånd. Kullens topp intages af ruiner, dolda af småskog och murgrön. Helt vära mig, bakom en häck af höga lindar, ser jag ett tarfligt landihus, hvars dörrar och fönsterluckor äro stängda. et XXXIV. Fortsättning af synen. Ett småleende spelade på Rodilles läppar och hans ansigte uttryckte den lifligaste glädje. Han afbröt icke de frågor, som Fritz Horner ställde till somnambulen, men han sade för sig sjelf: — Der ha vi det, der ha vi det. Dessa ruiner på en kulle långt inne i Bretagne, äro ruinerna af slottet Vaubaron, den gamle hugenAttoena näcte