Dagens Nyheter – 3 maj 1865, sida 3

— Ser det icke ut som hade de blifvit upprättade specielt för att på tio särskildta ställen dölja en hemlig gång, och göra den oåtkomlig. — Jo. — Ni upptäcker icke något spår, som antyder att dessa murar blifvit raserade och återupprättade, sedan de första gången konstruerades? — Intet. — Det är bra, fortfar! — Jag kan inte . . . jag förgås af trötthet . . . min blick fördunklas . . . jag tror jag dör. Fritz Horner beströk henne ånyo med kraftigt magnetiskt fluidum. — Ni är nära målet, sade han derpå, men jag förbjuder er att stanna; gå vidare, jag vill det! Den unga flickans kropp stelnade och man hörde ledfogningarne knäppa. Sedan detta varat några sekunder, inträdde ett fullkomligt lugn, hvilket utan öfvergång efterträdde denna våldsamma kris, och Blanche tycktes nu sofva en naturlig sömn. I ett nu spratt hon till och ett skri af öfverraskning bröt sig väg öfver hennes halföppnade läppar. Det led intet tvifvel, att någon ovanlig syn upprullades för hennes blickar. Rodille och Fritz Horner vågade icke andas. De afvaktade med stark otålighet och den rest spända u;pmärks met de först. orden, som somnambulen skulle yttra. Men då hon dröjde längre än deras otålighet kunde uthärda, så frågade henne magnetisören: — Hvad ser vi? Säg mig det straxt.