Dagens Nyheter – 3 maj 1865, sida 3

BRA ARA ee Magnetisören fortfor: — Gå uppför sluttningen af kullen, vid hvars fot ni nu befinner er. Hvad ser ni? — Rundt omkring mig ser jag spridda spillror af hvalf och pelare; deröfver reser sig öfverlefvorna af ett torn, i hvilket ugglor och hafsörnar hafva sina bon. Vid mina fötter bitar af trappsteg och öppningar, som tyckas leda ned under jorden. — — Och i dessa ruiner finnes ingen? Icke en lefvande varelse? — Jo en ung herde, klädd i getskinnströja, som vaktar sina får, hvilka beta på andra sidan kullen. — Finnes det icke under dessa ruiner, i sjelfva kullens innanmäte, några underjordiska byggnader? — Jag ser ingenting, stammmade den unga flickan. — Jag befaller er att se. — Allt är mörkt. — Må det blifva ljust, jag vill, jag befaller det! Blanche, tvingad att lyda denna befallande röst, greps af en konvulsivisk darrning; hennes ansträngningar satte hennes kropp i en häftig skakning; blodet rusade upp i hennes angigte och hon yttrade med svag stämma, afbrutet och knappast hörbart följande ord: — Hvilka svåra hinder . . en mur ..: åter en mur ... och ännu en ..-. så en annan . . . och beständigt . . . bestindigt så. — Dessa murar resa sig framför er, och hindra er att komma fram, är det ej så? frå gade magnetisören lifligt. — Jo.