Dagens Nyheter – 3 maj 1865, sida 2

I stället för att svara vände sig doktor Horner mot henne och började söfva henne. Hans med fluidum bestrukna händer hade knappt nog vidrört hennes panna och bröst förrän hon genomskakades af en uervös frossa; hennes ögonlock började darra likt en döende fjärils vingar, och slöto sig slutligen öfver de vidgade ögonstenarne; hufvudet sjönk ned mot kroppen, och Blanche dukade under för den oemotståndliga sömn, hvilken frigör själen från kroppens band. Då ställde magnetisören de vanliga frågorna till henne sofver ni?? o.s.v. Derpå ställde han henne i rapport med Rodille och sade: — Jag befaller er, utt förflytta er till det ställe, hvarpå den person, hvars hand ni nu håller, har sina tankar fistade. Några minuter förflöto. Blanches ansigte uttryckte en oerhörd trötthet, små svettdroppar perlade på pannan, ådrorna på tinningarne svällde och bröstet häfdes våldsamt. — Nå väl, frågade Fritz Horner, hvad gör ni? — Jag flyger genom rymden . . . jag går dit ni befallt mig, stammade Blanche med slocknad stämma, Åter några ögonblicks tystnad, hvarpå magnetisören återtog: Och nu? — Nu är jag framme. — Hvar befinner ni er? — Långt hirifrån . . . hafvet är i närheten . . . jag ser det icke, men jag anar dess närvaro, ty jag hör bullret af vågor, som bryta sig mot den klippiga stranden, — Hvad är det för haf?