— Nn, sade han, hoppas jag att få veta... — Allt och det skall dock icke blifva mycket. Påmiuner ni er det anonyma bretvet, hvilket för ungefärligen en månad sedan, lockade er till ett föregifvet möte i Caf de la Vestale ? — Om jag påminner mig det? Jo det kan ni lita på det, och jag lyckönskar icke brefskrifvaren om han någonsin råkar i mina klor. — Jag känner denne brefskrifvare. Ni skall då låta mig veta hans namn? — Mycket gerna. Det är jag. — Ni, utropade doktorn, ni Rodille? — Ja, just jag, Rodille, er ödmjukaste tjenare, har skrifvit ifrågavarande bref. 1: — Men till hved ändamål? — Jo, för att aflägsna er, och följaktligen få fria händer att här styra och ställa efter mitt eget behag. ö— Och hvad ville ni då egentligen göra? :— Eualevera Blanche. ji Fritz Horner gjorde en rörelse af öfverraskning. Rodille smålvg och fortfor: — Det jag nu sagt förvånar er, som jag ser, och likväl är det i ordets fullaste bemärkelse sanning. Jag enleverade Blanche och förde henne till ett litet mig tillhörigt ensligt hus, der hon alltsedan dess och till nu suttit fången. — Man måste väl tro er, då ni tyckes tala allvarligt, men för denna er åtgärd, borde ni ha något giltigt skäl. — Naturligtvis. Jag ville göra mig älskad af er clairvoyaute och söka förmå henne att taga mig till sin man.