Dagens Nyheter – 3 maj 1865, sida 1

Familjeskatten. (Forts. af Jern Vanbaron och Galerslafs-Jägarne.) (Forta. från n:r 101.) — Mitt älskade barn, sade han i en öm, nästan faderlig ton, darra icke för mig, jag besvär er. Min närvaro i detta ögonblicket bör snarare vara en källa till glädje än till fruktan. Jag hade i går afton af den häftiga passion, som skall utgöra mitt återstående lifs olycka, låtit förleda mig att tilltala er med en fördömlig hårdhet, men jag dömer och fördömer mig nu lika strängt, om icke hårdare än ni sjelf kunnat göra. Nog af, jag har förbrutit mig emot er, hårdt förbrutit mig, och jag har derföre, oaktadt den långt framskridna timman, skyndat hit, för att, så vidt det står i min makt, godtgöra hvad jag brutit. Blanche kunde icke tro sina öron. Hon betraktade Rodille och frågade sig hvilken ny lögn, hvilken ny nedrighet låg dold under denna föregifna ånger. Rodille hade ett för vant öga, att icke genast ana, hvad som föregick i den unga flickans själ. Han skyndade sig derför att tilllägga: — Jag ser väl att ni inte tror mig. Er misstro smärtar mig djupt, ehuruväl jag fullkomligt inser att den är välförtjenad. Ni darrar för mig, stackars barn, ty — ni har ju sjelf sagt det — min kärlek liknade hat. Men nu är min sinnesstämning förändrad. Jag