Dagens Nyheter – 3 maj 1865, sida 1

glömma dem, om jag blott kunde. — Paul har således icke vidare någonting att frukta af er. — Det svär jag. — Ni hatar honom icke? -— Jag skall bli hans tillgifoaste vän. — Ni förbjuder honom icke att älska mig? — Hvartill skulle det väl tjena. Jag vet ju sjelf af egen erfarenhet, att den som en gång lärt älska er, han älskar er för hela lifvet. — Och slutligen, ni lägger er icke i vär gen derför, att jag blir hans hustru? — Jag utber mig tvertom att få vara marskalk på ert bröllop, så vida ni vill utmärka mig med denna hedersbevisning. En blek rosenhy färgade den unga flickans panna och kinder, och hela ansigtsuttrycket antog en strålande karakter. Hon hade smält; misstron hade vikit bort. Den uvga fickan öfvyerlemnade sig utan motstånd åt den lycka, som så oförberedt och oförmodadt blifvit henne af himlen beskärd. — Ack, hr Rodille, utropade hon, fattande uslingens händer och tryckande dem i sina, huru lycklig är jag icke, att se det jag bedragit mig. Jag ansåg er vara den grymmaste, och ni är dock den bästa menniska. Rodille gjorde sina händer lösa, och tycks tes aftorka de tårar som han skulle föreställas gjuta af rörelse. — Således, hviskade han slutligen med upprörd stämma, således hyser ni icke mera misstro till mig, mitt älskade barn? — Må Gud bevara mig derifrån.