Dagens Nyheter – 3 maj 1865, sida 1

har insett att jag gjorde er olycklig då jag hade för afsigt att bereda er lycka. Jag har utkämpat en svår strid med mig sjelf, och jag har svurit att för framtiden icke för er hysa andra känslor, än oegennyttiga och faderliga. Blanche tviflade ännu. Men Rodille talade med en så bestämd och öfvertalande ton, att hon kände sig nära att gifva vika. En stråle af hopp lyste i den mörka natt som omgaf henne. — Jag begär icke bättre än att kunna tro er, sjammade hon, men olyckligtvis kan jag det icke. — Hvarför icke? — Derför att omständigheterna motsäger edra ord. Ni säger att ni ångrar det ni låtit mig lida, ni talar om faderliga känslor, och likväl ser jag ingen förändring i min belögenhet; jag är ju alltjemt er fånge. — Ni är det icke mera. — Är det sannt? utropade Blanche med uttryck af den häftigaste glädje. — Ja, det är sanning, svarade Rodile, och beviset är, att vi inom några ögonblick. skola lemna detta hus. — Tillsammans? — Skulle jag väl kunna lemna er ensam, midt i mörka natten? — Hvart ämnar pi föra mig? — Till det hem, derifrån jag enleverat er, till doktor Horner, öfver hvilken icke, enligt hvad jag förmodar, har skäl att beklaga er. — Och edra hotelser mot Paul? er förfärliga ed att döda honom i duell? — Jag ber er försöka att glömma mina