Dagens Nyheter – 2 maj 1865, sida 1

lovar att blifva min hustru, så är Paul Mercier död inom trenne dagar. — Ha, utropade Blanche, ni vill mörda honom. : — Jag är en man af heder. Jag skall icke mörda, men jag skall döda honom. — Hvad menar ni dermed? — Ansigte mot ansigte, med värjan i hand ; nog af, i duell. — Då fruktar jag ieke för Paul, ty han är modig, och Gud skall vara med honom. — Och jag säger er, att jag skall döda honom. Jag besitter en fäktmästares skicklighet, vighet och skarpa öga. Jag har segrat i mera än tjugu dueller. Paul är klen, och han har dessutom aldrig tagit i en värja. — Det är ju, som jag sade, stammade Blanche förskräckt. Det är ju ett mord. — Kalla striden hvad helst ni behagar. Jag strider icke om ord, då det är handlingeo det gäller. Tre dagar härefter, — jag upprepar det — skall min rival vara röjd ur vägen. Vul ni rädda honom, eller dömmer ni honom till döden? Hans lif, liksom hans död är i edra händer. Bestäm! Blanche föll på knä, och upplyftande sina händer och sin själ mot himlen, utropade hon: — Min Gud, upplys mig Du, och säg mig, hvad jag skall göra! Derpå böjde hon ned hufvudet och iakttog några ögonblicks tystnad. Rodille smålog och sade till sig sjelf: . — Jag har träffat rätt. Hon tillhör mig! Den elindige bedrog sig. Den unga flickan reste sig förklarad upp. Uttrycket af en