Dagens Nyheter – 1 maj 1865, sida 3

Vuder tvenne dagars förlopp hade hon vupphörligen grätvit, och tårarne hade lemnaut biåaktiga föror på kinderoa. Kuaapt nog hade hon, dritven af en omedveten iustiukt, nägot smakat på de framsatta lifsmedien. — Mitt äiskade barn, tilltalade henne Rodille, med mycken mildhet och medlidande, som voro ännu förhatligare än hans vrede och hotelser, jag ser med verklig djup ledsnad, att ni befiuner er så illa. Mitt hjerta vill brista vid äsynen deraf, det försäkrar j.g och för att lugna och trösta er, Vore jag i stånd att uppoffru allt, utom min kärick. Bianche blickade upp. — Er kärlek, sade hon, med uttryek af det djupaste förakt. Min herre, säg ni snarare reut ut, ert hat. — Ack, återtog Rodille, hvad det smirtar mig, a!t ni så skall missförstå min ömhet. Om mn bättre kände lifvet och menniskonaturen, skulle ni veta, att hvarje häftig passion naturligen är egoistisk. Den ömhet Jag känver för er är så stor, så allt annat uteslutande och uppslukande, att den ger mig mod att uthärda aåsynen af edra tårar. Hellre är att ulstå från er, skall jag se er lida; och jag skall lida sjelf utan svaghet, ty jag hoppas utt framtideu skall jemna och försona allt. Blanche svarade icke. Rodille fortfor: — Har ni kommit till besinning? har ni fattat ert buslut? (Forts.)