I samma ögoublick öppnades en dörr; ljussken strömmade fram, och doktor Horner, beväpnad med en spänd pistol, rusade ut i korridoren, kastade sig öfver Paul och fattade honom i kragen, under utrop: — Ah, eländige ... — Döda mig icke, herr Horner, stammade den unge mannen, då han såg den mot hans bröst riktade pistolmynningen. Jag bedyrar att jag icke kommit i någon brottslig afsigt. — Ni känner mig, utropade doktorn förvånad att höra sitt numöi nämnas af den som. han tagit för en tjut. Hvem är ni då? Och utan att afvakta sin fånges svar, drog han deune med sig in i det angränsande rummet, der han vid lampans sken noga betraktude honom. — Åh, för fan, återtog han derpå, jag bedrar mig storligen, om ni icke är herr Rodilles skritvare. — Ni misstar er icke, herr Horner, svarade Paul. — Hvarför, fan i våld, sade ni icke det straxt? Det hade lätt kunnat kosta er lifvet. — Ni gaf mig icke tid att förklara mig. — Det kan ni då ha rätt i, återtog magnetisören, i det han släppte den unge mannen och lade från sig pistolen, Har ni bref från er husbonde? . oo— Nej, min herre. : — Ni har således ett muntligt bud? Paul tvekade ett ögonblick innan han svarade, men, som han afskydde lögnen, sade han, efter blott ett ögonblicks betänkande: — Icke heller det.