Då förlorade Paul alldeles hufvudet. En sorts yrsel bemäktigade sig honom. Med fara att blottställa, att förderfva allt, beslöt han att tränga sig in i huset, för att få se Blanche en sista gång. Förstugudörren var ej stängd i lås; Paul öppnade den derföre helt lätt och gled försigtigt in i förstugan, Hun visste icke hvar den unga flickans rum var beläget, men han förmodade att det låg i andra våningen, emedan paviljongen var liten, och doktorn, derom var han säker, ensam disponerade första våningen. Han letade sig fram, så godt sig göra lit, och sökte noga påminna sig den väg han passerat, då han tör några dagar sedan besökt doktor Horner i ett ärende från hr Rodille. Han fann mycket riktigt trappan som ledde upp till första våningen, och sedan han med lätta steg skyndat uppför densamma, befann han sig i en trång gånvg, hvilken delade våningen i två lika delar. Der mötte han större, om icke oöfvervinnerliga svårigheter. Paul kom visserligen ihåg att en dörr i denna korridor leddein till doktor Horners rum, men han visste icke hvarest trappan till andra våningen var belägen. Han måste derför trefva sig fram, för att, i det djupa mörkret finna denna uppgång. Han hoppades dock nå sitt mäl. Försigtigt och långsamt smög haw sig utefter en af korridorrens väggar, hvarje ögonblick väntande att fiona de första stegen af den till andra våningen ledande trappan. I ett nu stötte han med foten mot en i korridorer! qvarglömd stol, hvilken föll omkull och orsakade ett skrillande buller.