uppfyllda, skulle blifva Pauls hustru. Ingenting var till utseendet enklare och lättare, men ingenting i verkligheten svårare och omöjligare, och detta tillfölje af ett enda lumpet skäl. Man måste nemligen betala hyra, köpa möbler och besörja utgifterna för hushållskostnaderna, och Paul egde, sedan Rodille genom stöld återtagit, hvad han en gång lemnat, så att säga icke en enda sous. Han hade visserligen ntsigter att endera dagen uppbära den ansenliga summan af nittioåttatusen francs, men under tiden och intill dess denna förmögenhet utföll, var han lika fattig, och denna fattigdom var så mycket svårare att bära som Blanches lycka berodde deraf. Under sådana funderingar återvände han till Musge-gatan. Då han uppnått det hus, som han bebodde stannade han i stället för att gå upp på sin vindskammare redan i första våningen och ringde på. — Jag måste nödvändigt tala med herr: Rodille, och det redan i afton, sade han till tjensteflickan, som kom för att öppna. — Herr Rodille är borta, och jag vet ej huru dags han kommer hem, svarade flickan. — Det betyder ingenting, jag kan vänta. Tjensteflickan visste att Paul var förste biträdet på affärsbyrån, och gjorde derför ingen svårighet, att låta hoxo:a stanna qvar. Sedan Paul väntat öfver en timma, kom Rodille ändtligen hem, och ehuru det af Paul begärda samtalet i detta ögonblick besvärade honom, bad han honom det oaktadt följa med till kabinettet. (Forts. )