Paul försökte att välja mellan dessa trenne, alla lika antagliga förutsättningar, då bullret af trädgårdsporten, hvilken öppnades och straxt åter våldsamt slogs igen, väckte honom ur hans drömmer. I samma stund hörde han hastiga steg på vägen till paviljongen. Han kastade sig till sidan, bakom ett tätt busksnår, hvilket i förening med nattens dunkel fullkomligt borde dölja honom äfven för de skarpaste blickar; snart såg han magnetisörens långa, magra gestalt passera tätt förbi hans gömställe; Fritz Horner fortsatte sin gång mot paviljongen, under det han med dof och häftig stämma mumlade osammanhängande ord. Doktorn var ensam. Denna omständighet förvandlade de af Paul utfunderade möjligheternas antal till blott tvenne: Blanche var antingen sjuk eller fången. Detta tycktes omöjligt att betvifla och Paul tviflade ej heller. Med sinnet uppfyldt af oro och hjertat af ångest besteg han åter trädgårdsmuren, hvilken han för en timma sedan passerat med hoppfullt mod, och tog vägen till hemmet vid Muse-gatan. Under färden kom han öfverens med sig sjelf att detta tillstånd, så för hans eget som för den unga flickans skull, icke kunde vara längre. Han måste till hvad pris som helst, och utan uppskof rycka Blanche ur magnetisörens våld. Företaget tycktes i och för sig, icke erbjuda några synnerliga svårigheter. Det gällde blott att finna reda på ett hyggligt hus, och en passande lägenhet, der Blanche kunde slå sig ner och lefva i lugn, till dess hon, sedan de nödvändiga formaliteterna blifvit