Dagens Nyheter – 27 april 1865, sida 3

rat in och ljuset fallit omkull eller eld på annat sätt fattat i den unga flickans klädning. Då den inslumrade älskaren vaknade, fann han sin brud omfaddrad af lågor, och trots hans bemödanden att qväfva elden, blef dock den stackars flickan så bränd, att hon efter de rysligaste plågor afled några dagar derefter. En god skytf. En engelsk tidning berättar : Mr Garnett Ronson på Little Corby slog helt nyligen vad om att af tio apelsiner som kastades upp i luften, skulle han med sina skott träffa nio. Vilkoren voro att alla apelsinerna äfvensom bössan skulle ligga på marken, och att han först skulle ta upp en apelsin och kasta den upp i luften och sedan böja sig ned och ta upp bössan och skjuta genom apelsinen innan den åter han ned till marken. — Mr Ronson icke allenast vann sitt vad, utan än mera: han träffade elfva apelsiner efter hvarandra. Lincolniana. Biskop Simpson höll nyligen en föreläsning i Washington, hvarvid äfven presidenten Lincoln infunnit sig. Under föreläsningens gång berättade föreläsaren en anekdot om en Kentuckier, som på en engelsmans fråga rörande Förenta Staternas gränser svarade: i öster begränsas de af den uppgående solen, i vester af våroch höstdagjemningen, i norr af norrskenet och i söder af yttersta domen. Denna anekdot erinrade presidenten om en annan historia, som han på stället meddelade sin omgifning. John Bull kom en gång, sade han, i språk med en indian, och lät sig mycket angeläget vara att bibringa honom ett högt begrepp om britiska rikets storhet. Solen, sade hr Bull, går aldrig ned i de britiska besittningarne. Förstår du hvad det vill säga? Oh, ja, svarade indianen, det kommer sig deraf att Gud är rädd att låta dem hållas i mörkret. — Några dagar efter sitt återval, då detta redan var till komplett evidens deduceradt, men nya budskap från alla håll ännu jublade öfver tillkämpad röstöfvervigt, berättade Lincoln för sina vänner följande: En af mina vänner långt bort i Illinois blef biten af en hund. Ett väl måttadt slag med en tung påk straffade den fyrbente brottslingen till lifvet; men min förbittrade vän fortfor likväl en lång stund att bearbeta liket med sin påk, tills djuret knappt visade spår till likhet med slägtet Canis. Ändtligen frågade en person, hvad han hade för sig? Om han icke såg att hunden var död för åtminstone en qvart sedan? Det vet jag väl, lydde svaret, men jag vill föra den kanaljen ordentligt till minnes, att det också ges ett straff efter döden. Tecken och under. Liksom i fordna tider börjar man i våra dagar se järtecken på himmelen, ehuru man nu kanske icke tillägger dem alldeles så stor betydelse som förr, En tyrodlertidning för den 30 mars berättar: Plötsligt såg man i nordvest på himmelen, rakt öfver Aicha, en rödaktig, violett färgskiftning, som med hvarje ögonblick tilltog i ljusstyrka. Snart märkte man en ljus lysande kropp, som sköt, upp bakom bergen och steg allt högre och högre. Inom sju eller åtta minuter nådde den sin höjdpunkt. Den lysande kärnan, som från bergets kam sträfvade upp mot firmamentet, bildade fullkomligt gestalten af en ofantligt krokig sabel, hvars spets var riktad mot norden. Det flammande svärdet syntes skarpt begränsadt mot den luftiga färgade omgifningen; dess sken var öfverallt lika, från ofvan till nedan gulhvit, något svagare än månskenet. Synen var fruktansvärd och gripande, och räckte 2? till 3 minuter, hvarefter den åter högtidligt och långsamt sjönk ned bakom bergen. En stund sednare var alltsammans försvunnet. Ännu en gårg pappa VWrangel. Bland de personer, som åtföljde prins Fredrik af Preussen till grundläggningen af Dyppelmonumentet, befann sig äfven pappa I Wrangel. På Hamburgs bangård råkade den gamle herrn att i stället för en af de för generaler och officerare bestämda brandenburgska vagnarne stiga upp i en hamburgerdroska hvars kusk helt kategoriskt fordrade betalning ehuru fältmarskalken hänvisade honom till kommendanten i Altona, som haft alla anordningar om händer. Då Wrangel redan aflägs nat sig, men kusken likväl icke ville vika u stället, gaf honom en polisbetjent betalning för att icke förorsaka oreda i vagnsfilen, mer tao Avitta darn2g — Sonnalikt får mannen aldric