ni hade ritt, då ni nyss sade att ni var vår vän, vår verklige vän. Rodille hade hunnit sitt mål. I skydd af nattens mörker smålog han, såsom en demon ler, då han ser en mensklig varelse fastva i de garn han utlagt. — Kom, upprepade den unga flickan. — Ja, låtom oss begifva oss af, sade den eländige skurken, och stöd er på min arm om ni känner er svag. — Jag behöfver ingen hjelp... Ni skall få se att jag är stark. Skulle jag väl vackla, då Paul väntar mig? Och utan att bekymra sig orå törnen och tistlar, hvilka sargade hennes händer och ansigte och sönderref hennes kläder, gick hon före Rodille, rigtande sina hastiga steg åt den lilla trädgårdsporten. Fullkomligt dårad af den förfärliga tanke, att Paul sväfvade i fara, förloradeden unga flickan både sin vanliga själsnärvaro och all förmåga att tänka, Om Rodille fört henne till brädden af en afgrund, och ropat: Paul väntar er dernere! så skulle hon besinningslöst störtat sig i djupet. Rodille följde henne, gnuggande händerna af belåtenhet med sin lyckade list, och sägande för sig sjelf: — Jag betviflade visserligen icke attlyckas, men medgifvas måste dock, att allt gått bättre och fortare än man billigtvis kunde vänta eller hoppas. Blanche gick icke, hon sprang. Snart hade hon genom den lilla porten kommit ut på gatan; der måste hon stanna och invänta Rodille, hvilken gjorde förtviflade ansträngnin