Dagens Nyheter – 26 april 1865, sida 3

Fiacren följde allt fortfarande sin hastiga kurs, och icke på Paris bullrande gator, utan följande längs efter den stora vägen genom Champs-Elysåes. Efter tre qvarts timmas fär d, stannade den ändtligen. — Nu äro vi framme, utropade kusken. Blanche spratt till. Rodille öppnade dörren och hjelpte den unga flickan att stiga ur. Under det han betalade kusken, blickade Blanche förvånad och frågande kring sig. — Hvar bor ni då? frågade hon. Jag ser icke till erthus . . . Det förekommer mig, som befunno vi oss i en ödemark. XXVL Neuilly-vägen. Vid tidpunkten för vår berättelse, erbjöd öfre delen af Champs-Elysåes omkring triumfbågen om aftnarna anblicken af en fullkomlig ödslighet, och den förvåning Blanche yttrat var derföre ganska naturlig. — Kusken är en slyngel, svarade Rodille, han har stannat ett par hundra steg förr än han borde. Egentligen skulle han ha passerat barrieren ; dessvärre märkte jag deticke. Värdigas taga min arm, min bästa Blanche, och om fem minuter äro vi vid vår bestämmelseort. Den unga flickan följde omedvetet med, och såsom Rodille sagt voro de efter blott fem minuters väg, framme vid porten till det