Dagens Nyheter – 26 april 1865, sida 2

-— Det är icke någon olycka, det är blott ett missöde. — Han är sjuk, är det ej så?,.. Han är sårad? ... kanske döende?... -— Nå väl, ja han är sårad, men jag svär er, att hans tillstånd hvarken är, eller som jag hoppas, skall bli betänkligt. Blanche vred sina händer, och strida tårar runno utför hennes kinder. Haf medlidande med mig, utropade hon, jag känner att mitt förstånd är nära att öfvergifva mig. Sanningen kan icke vara förskräckligare än denna ovisshet! Bespara mig denna ångest, som dödar mig ; säg mix hvad som händt, jag vill veta allt, min herre6, och jag skall ega mod att höra äfven det förskräckligaste. — Nå så hör mig då, mitt stackars barn, och tvifla ej på sannfärdigheten af hvad jag kommer att berätta, ty jag vill ingenting dölja för er. Ni vet kanske att Paul bor i samma hus som jag. Straxt på eftermiddager hade jag skickat bort honom i ett angeläget ärende och jag väntade med otålighet hans öfver förmodan fördröjda återkomst, I ett nu fick jag höra ett ovanligt väsen på gatan; jag skyndade fram till fönstret och upptäckte nu, midt i en tät folkhop tvenne personer, hvilka på en bår hemförde vår väns liflösa. kropp. Blanche kunde icke längre hålla sig upprätt, utan föll ned på knä, stammande; — Min Gud, min Gud, Paul är död! — Jag säger er ännu en gång, att ingen fara är för handen, återtog Rodille. Vår vän, eggad af ett oförnuftigt mod, hade kastat sig I. fram för att hejda en skenande häst, hvilken