Dagens Nyheter – 26 april 1865, sida 2

i ögonblicket förut sprungit öfver en stackars qvinna och hennes barn, XKullkastad och nedtrampad, men utan någon allvarsammare skada, hade han förlorat sansningen. Jag lät bära honom till mina egna rum, En genast tillkallad läkare lugnade min oro, (ty jag måste erkänna att jag blef högeligen förskräckt), och tillförsäkrade mig, att såvida kommande natt passerade utan feber och yrsel, Pauls tillstånd redan i morgon vore utan all fara. — Men i natt, stammade Blanche, i natt är faran förhanden. — Tyvärr kan jag ej iölja sanningen. Likväl äro de lyckliga möjligheterna ofantligt öfvervägande de farliga. — Paul kom snart till sang, tryckte min hand och gjorde mig ett tecken att aflägsna läkaren. Så svart han blifvit allena raed mig, berättade han mig er oskyldiga kärlek och besvor mig, att utan doktor Horners vetskap infinna mig hos eder, för att underrätta er om det missöde som träffat honom, och föra er till honom, — Paul vill se mig? utropade den unga flickan, — Ja, han efterlängtar ifrigt denna lycka. Ni nekar väl icke att tillsammans med mig, i natt vaka vid hang sjukbädd? Det förekommer mig, som skulle er närvaro likt en god engels, aflägsna hvarje fara. — Neka, jag! svarade Blanche med eu häftighet, hvilken öfverensstämde hvarken med nennes natur eller hennes vanor, — neka att skynda till Paul, då han lider och kallar på nig! Det vore ju afskyvärdt. — Kom min rerre, kom och för mig till honom. ; !Låtom ss genast bege oss å väg. Jag inser nu att