Familjeskatten. (Forts. af Jean Vaubarsn och Galerslafs-Jägarne.) (Forts. från n:r 95.) — Ack, min herre, ni är min räddande engel, utropade ynglingen eldigt. Men säg mig, fortfor han, om denne högtstående person, hvilken så beredvilligt antagit sig min sak, hoppas på ett lyckligt resultat. — Han anser omöjligt att ju icke efterspaningarne skola krönas med framgång. Det är föga sannolikt, sade han, att en tjuf tagit boken med sig, blott i akt och mening att förstöra den. — Deruti har han fullkomligt rätt, det är icke sannolikt, utropade Paul, glad och öfvertygad. Boken finnes, den måste finnas. — Så boväpna er då med tålamod och sök intala er mod, i den öfvertygelse som ni bör vara, att om 2 å högst 3 dagar kunna sjunga segersånger. Hvem vet, kanske skall det lyckas att ertappa tjufven och återförskaffa er edra penningar, åtminstone större delen af dem. — Ack, återtog Paul, det bryr jag mig icke synnerligen om, det svär jag. Om jag återfår denna bok, för mig dyrbarare än alla verldens skatter, så skall jag icke egna en suck af saknad åt de förlorade penningarne. Rodille hade väl användt den tid han varit frånvarande. I stället för att besöka polisprefekten, såsom Paul i sin naiva tillit