Dagens Nyheter – 25 april 1865, sida 1

—— Mt att göra en enda fråga, lyckades framkalla dennes förtroende. Paul, som kände sig uppfylld af ömhet och tillgifveohet för en sådan hedersman, en så förträfflig husbonde, och i öfrigt gifvande vika för ofvan antydda behof att meddela sig, drog heller icke i betänkande att gifva förtroende till honom. Han berättade honom huru han första gången träffat tillsammans med Blanche. Han talade om derds långa samtal i trädgården vid boulevard du Temple, om deras sammanträffande förledne .morgon och afton, om giftermålsplanerna, om det för morgondagen beramade: mötet; med ett ord, hela-deras naiva och kyska lilla kärlekshistoria. Han talade vidt och bredt om familjbibeln och de obestämda förhoppningar: som vaknat, då ban i densamma fick läsa namnet Besnard. Sedan han slutat denna Jånga, och minst tjugo gånger afbrutna berättelse, stödde han hufvudet i sina händer, armbågarne på bordet, och tycktes slumra. — Jag vet allt hyad jag behöfver, tänkte Rodille, och nu ser jag icke hvad som kan hindra mög att göra slag i saken. Han skakade sin bordskamrat för att väcka upp honom, och ropade i glädtig -ton: — Min käre Paul, så skolka då icke så... Jag tömmer ett gläs för er kärleks välgång... En skål för Blanche Vaubaron, er täcka brud! — Jag dricker ockeå. Skål för henne... skål för er! stammade ynglingen, i det han fattade det med eldigt vin från Rhönes stränder till brädden fyllda glaset.