Dagens Nyheter – 24 april 1865, sida 1

— Blauche, älskade Blanche, om ni visste huru jag älskar er! . . . Ni skall bli lycklig, det svär jag inför Gud och menniskor. — Jag tror på er Paul, och vid blotta ljudet af er röst känner jag mig åter lycklig. Men hvarför har ni icke för lävgesedan sagt mig dessa förtjusande ord? — Jag hade icke rättighet att tala med er om min kärlek, att bjuda er dela mitt lif, ty jag var. fattig. oo — Nå, Hvad gör väl det? . . . antingen misstar jag mig storligen, eller är fattigdomen icke något hinder för kärleken. — Visserligen icke; man kan med resignation bära fattigdomens börda, då man är ensam, men det är fegt att vilja dela den med en älskad qvinna, ty fåfängt söker man bekämpa det oblida ödet, man dukar ovillkorligen under och dör förtviflad, nedtyngd af bekymmer för den maka, som man lemnar efter sig utan bröd, hem eller förhoppning. Ni inser derför, min älskade Blanche, att jag visserligen kunde älska er, men att det också var min pligt alt icke yppa min kärlek. — Och nu? — Nu är allt förändradt . . . Jag är rik, eller rättare sagdt, jag vet med säkerhet att jag blir det om några dagar. — Men denna förmögenhet, som ni bjuder mig dela, hvarifrån kommer den? — Den kommer, i ordets fullaste bemärkelse, fallande såsom från höjden. Jag ärfver, efter hvad det vill synas, en obekant slägting, död sedan 30 år tillbaka. Nog af det är en hel bizarr roman, hvilken jag skall berätta er, så snart jag sjelf fått reda på de närmare de