Dagens Nyheter – 22 april 1865, sida 3

förbi den lilla porten tog af in på den trånga gatan, som formerade vinkel med Amandiersgatan och stannade ej förr än han befaon sig under den lind, han på morgonen observerat, och hvars hängande grenar nådde nära nog ner till marken. Klockan. var nu knappt nog åtta, och först klockan nio borde Blanche komma. Denna omständighet återhöll icke vår hjelte. Han fattade tag i en af de starkaste grenarna och svingade sig så inom några ögonblick upp på muren. En gång der mötte han naturligtvie intet hinder att låta sig glida ner i trädgården. En djup tystuad herrskade i den öde, af murarne omgifna inhägnaden. Paviljongens alla fönster voro mörka, med undantag för ett enda. Bakom det svagt upplysta fönstret såg Paul en skugga promenera fram och tillbaka. Det var Fritz Horner, som gick af och an i sin kammare, försänkt i sannolikt föga angenäma tankar. Härigenom öfvertygad att han icke skulle möta doktorn, började Paul söka efter den lilla öppna plätsen, der han på morgonen träffat Blanche. Efter några minuters letande, och sedan han ganska grundligt rifvit sönder både ansigte och kläder, återfann han denna plats. Han satte sig ned på samma förfallna grässoffa, der Blanche för några timmar sedan suttit, och, så godt sig göra lät, hämmande hjertats häftiga slag, väntade han den älskades ankomst. Från ett fjerran kyrkotorn hördes nioslaget ljuda. Nästan i samma ögonblick hörde Paul bullret af lätta steg, och snart visade sig