Dagens Nyheter – 22 april 1865, sida 1

Blanche var försvunnen. Blauche hade lemnat Paris, kanske Frankrike. Allt detta förekom Paul i första ögonblicket såsom en af dessa oerhörda olyckor utan hjelp, utan räddning, för hvilka icke finnes annat botemedel än att skjuta sig för pannan. Och lycka var det att han icke hade något skjutvapen till hands. Han återvände hem i ett tillstånd af ömkansvärd förtviflan. Hela natten igenom genljödo de nakna väggarne i hans vindskammare af högljudda snyftningar och qväfda utrop. Frampå morgonen hade denna våldsamma kris lagt sig och lemnade rum för lugnare och mera sansade känslor. Paul öfvertygade sig, att det icke finnes mera än en enda sak: döden, som kan åtskilja tvenne verkligen älskande hjertan. Blanehe hade visserligen rest bort, men hon lefde. Och hvad hindrade Paul att nu, då han var blefven rik, följa doktor Horners spår genom hela Europa. Man slutar alltid med att finna hvad man söker, då man har guld fullt opp i sin ego, och icke skyr att strö ut det med öppna händer, för att vinna sitt mål terupplifvad genom dessa lugnande reflexioner, kunde Paul ändtligen pjuta några stunders hvila, hvarefter han vid vanlig tid gick ned på arbetsrummet. Rodille väntade honom der. — Jag vill tala vid er, sade han; följ med mig in i mitt kabinett. Ögonblicket derefter tillade han: — Men, min Gud, ni ser ju ut som en lefvande begrafven. Hvad har ni då tagit er till i natt, min käre Paul?