Dagens Nyheter – 21 april 1865, sida 1

heten, oupphörligen snäst och tillbakastött, hvart än jag vände mig, se der den tafla min första barndomstid upprullar. — Och sedan? — Kärleken till förståndsarbeten vaknade hos mig, så snart jag började att kunna tänka. Jag trodde mig i stånd att blifva någonting annat än handtverkare eller daglönare. Böcker voro mina enda vänner, arbetet min enda tröst. Nog af, jag vet att här i verlden finnas lyckliga menniskor; sjelf har jag dock aldrig gjort bekantskap med lyckan på annat sätt, än genom hvad jag läst, eller af andra hört. — Ni har alltid varit fattig, stackars barn. — Fattig är icke rätta uttrycket. Jag har beständigt varit försänkt i det djupaste armod; jag har lidit allt, hvad man möjligen kan lida, då man ingenting eger och dock icke vill begära allmosor. Jag har hela vintern igenom, vid 12 graders köld, gått klädd i tunna bomulskläder; jag har varit nära att förgås af köld... ofta nog har jag hungrat, och jag påminner mig särskildt, att jag en gång på hela tre dagar icke förtärde det allra ringaste... Hunger, min herre, om pi visste hvad det vill säga; det är den gräsligaste plåga. — Nu är Jlikvisst er ställnivg betydligt mycket förbättrad, eller hur? afbröt Rodille i sötsur ton. Ett melankoliskt småleende krusade Pauls läppar. — Det lider intet tvifvel, att den ju icke är förbättrad, svarade han, och likvisst är den