Dagens Nyheter – 20 april 1865, sida 1

Scdan han mördat sin förre medbrotts ling, och med en kula sträckt den förföljandd hurden till marken, hörde skurken med fas: huru stormklockan tonade genom den tyst natten, förkunnande honom, att han skulle bl förföljd och jagad såsom att vilddjur. Flåsande af det bastiga springandet, skum. mande af raseri och otröstlig öfver den olyckliga utgången af expeditionen och öfver der stora och hopplösa förlust han lidit, gjorde sig Rodille den frågan, om lyckan, som så länge varit honom !bevågen, nu skulle vändg honom ryggen, och om han, efter en så långvarig strafflöshet, nu slutligen skulle falla i rättvisans händer. Han började förtvifla, då han blott på några stegs afstånd fick höra en häst gnägga. Han lyssnade efter hvarifrån ljudet kom och spratt till af glädje, då han bakom en häck märkte en ung, yster fåle, betande på en inhägnad äng. i — Djefvulen är mig ännu bevågen, utropade han; ännu är jag icke i deras våld. Sedan han öppnat grinden bade han ingen möd: att fånga hästen, som med en lång lina var fästad vid en i marken nedslagen påle. Af denna lina gjorde han sig betsel och tyglar, hoppade upp på djurets rygg, högg sporrarna i dess sidor och sprängde så af p stora vägen till Paris. Då kräket af trötthet började hejda den vilda framfarten, begagnade den obarmhertige skurken sin knif, såsom ridpiska. Så hade han på kortare tid än 2 timmar tillry ggalagt en stricka af mera än 4 mil, då kreaturet ändtligen, utom sig af ansträngning