Dagens Nyheter – 19 april 1865, sida 1

Dörren gat ändtligen vika. Samtlige närvarande störtade in i det af en tjock rök uppfyllda rummet. Sedan röken genom luftdraget blifvit skingrad, upptäckte man till sin fasa Laridons döda kropp, med krossad hufvudskål, ligga utsträckt på den i blod dränkta sängen. Gerningsmannen syntes ej till. Fönstret åt gränden stod öppet; mördaren hade således utan allt tvifvel, tagit till flykten. — Han kan icke vara låmgt borta, mumlade främlingen. Gud vore icke rättvis om han, äfven denna gång, läte honom gå ostraffad. Han ropade på hunden, hvilken med tecken af oro och vrede vädrade och snokade kring i rummets alla vrår och vinklar. Den stora doggen kröp fram till sin herres fötter och betraktade honom med frågande blickar. Med en kraftig gest visade främlingen honom fönstret och utropade: — Sök Tristan! Sök och Pille! Hunden utstötte ett glidjetjut, hans ögon flammade, och i ett enda skutt kastade han sig genom fönstret, ut i gränden., Alla -skyndade sig fram, för att se; men Tristan var snart utom synhåll, och hans skall försvagades allt mera och mera ju längre bort han kom. Så förflöto 5 å 6 minuter. En djup tystnad rådde. De i rummet församlade personerna yttrade icke ett ord och tycktes, till och med, söka att andas ohörbart. I ett nu hördes på afstånd ett skott, och på samma gång ett sönderslitande tjut. Ögonblicket derpå var, allt åter tyst. — Allsmäktige Gud, har du kunnat tillåta detta? utropade främlingen med sönderslitan