Dagens Nyheter – 18 april 1865, sida 3

— Den skatt, som du behagar kalla din, är lika mycket min. — Eländige, för att tillvälla dig den, har du ju brutit dig in i det hemliga gömställe, der den förvarades. — Deruti har du fullkomligt rätt. Deremot är det orätt af dig, att förebrå mig en sådan småsak. Det jag stulit från dig, har du stulit från andra. Ingen bror i spel. I går tillhörde detta guld dig, i dag tillbör det, med fullkomligt lika god rätt mig. Hvad har du nu att invända? Laridons räsonnemang saknade icke en viss logik, men Rodille var icke den, som lät besegra sig af klena argumenter. Han gjorde en vredgad rörelse, och tycktes ett ögonblick färdig att kasta sig öfver sin f. d. kompanjon; han lugnade sig dock snart, och sade: — Jag beundrar sannerligen mitt tålamod, och du borde också förvåna dig deröfver, då jag istället för att krossa dig, lugnt afhör ditt prat, och till och med värdigas svara dig. Emellertid ber jag dig, som en vän, att icke drifva mig till det yttersta. Låt bli att risonnera, .och kom ihåg att du ändock till slut måste lyda! Gör det derför utan slingerbultar, och genast; hvarom icke skall jag väl finna utväg att tvinga dig dertill. — Hvad medel skulle du då använda, om jag får fråga? Rodille riktade en af sina pistoler mot f. d. stadstjenaren och svarade: — Jag skulle döda dig, . . ja, döda dig utan misskund. — Ah, hvad pratar du. Hur många gånger skall jag då behöfva säga dig, att jag