Dagens Nyheter – 18 april 1865, sida 2

rummet N:o 9, ty det tycktes honom, som hörde han derifrån ljudet afij häftiga röster. Brädväggen var, som sagdt, ganska tunn, och lade man örat till de, der och hvar befintliga springorna, så kunde man med spänd uppmärksamhet, lätt höra hvad som sades 1 rummet bredvid. Låtom oss nu lemna vaxbildsmenniskan och i stället återuppsöka Rodille, som å sin sida icke förblifvit overksam. Fem eller sex minuter före midnatt, hade den föregifne Tom Brown helt sakta öppnat dörren till sitt sofrum, och smugit sig ut i korridoren. Då intet ljus syntes till, kunde han med ekäl förutsätta, att alla menniskor gått till hvila. Han nalkades varligt dörren till N:o 9, i den ovissa förhoppning att träffa nyckeln i låset; men Laridon hade noga aktat sig att lemna den der. -Nå ja, det kan göra detsamma, sade han; och när jag rätt tänker efter, torde det till och med vara bättre, att icke gå in den vägen. Rodille gick ännu några steg framåt i korridoren. Han visste att den främling, som han under aftonens lopp sett i gästsalen, bodde i N:o 10. Sedan han öfvertygat sig, att denne lemnat nyckeln i sin dörr, läste han den i dubbelt lås, härtill förmådd af en lätt begriplig försigtighet. Han urståndsatte på så sätt fremlingen att komma Laridon till undsättning, ifall denne senare skulle ropa på hjelp, någonting som Rodille i öfrigt ansåg föga sannolikt, emedan f. d. stadstjenarens eget intresse kunde förmå honom att tiga och