Dagens Nyheter – 18 april 1865, sida 2

— Hjelp, hjelp! Röfvare, mördare! ropade Laridon med en af fruktan qväfd stämma. Han tystnade dock genast, ty mynningen af en pistol hvilade mot hans panna, under det den angripande hviskade. — Inte ett ord, inte en rörelse, eller du är dödens man! Tig och lyd, om lifvet är dig kärt! Om du vill försöka motstånd så vet att det icke tjenar till någonting. Jag är din herre, jag är Rodille. F. d. stådstjenaren darrade från hufvud till fot. Rodille fortfor: — Du ser nu att det är omöjligt att undfly mig! Ingen menniska på jorden har ostraffadt gäckats med mig. Jag skulle lika lätt sökt upp dig i jordens inelfvor, som jag nu funnit dig i detta värdshus. I öfrigt kan du vara lugn; jag har icke kommit hit för att beröfva dig lifvet. Jag vill blott ha igen min egendom. Gif mig den och jag ger dig din frihet att gå ut i verlden, och låta hänga dig hvar hellst du behagar. Den föregifne Tom Brown teg och väntade, öfvertygad att Laridon icke skulle hafva något att invända mot så talande skäl, utan helt ödmjukt foga sig efter hans befallning. Men deruti bedrog han sig. Laridon älskade visserligen lifvet, men om möjligt, ännu mera den halfva million, som han tillegnat sig, och hvilken han, sedan tre dagar tillbaka, vinjt sig att betrakta, såsom sin rättfångna egendom. Dessutom, trodde han sin f. d. kompanjon vara alldeles för slug för att begå ett mord, då han hade så föga utsigt att kunna undgå att blifva häktad. Laridon hade sålunda egentligen ingen