Dagens Nyheter – 18 april 1865, sida 1

rade skatt, och i stället göra ett besök irummet N:o 10, hvilket beboddes af den tarflige resande, som värdshusvärden kallade vaxfigursmenniskan. — — — — — — —— — — flutit sedan vi lemnade Rodille. Den fullkomligaste tystnad herrskade i värdshuset, likasom på gatorna i Montivilliers. Månan gick upp, och dess silfverstrå!ar, sökande sig väg genom de små rutorna, belyste det bleka och afmagrade ansigtet på vaxfigursmenniskan, försjunken i on tuvg och lugn slummer. Den stora doggen, utsträckt vid foten af sängen, med hufvudet stödt på sina framtassar, lik en egyptisk sphinx, njöt icke en så lugn hvila, som hans herre. Allt emellanåt höjde han sin breda nos, och under otvetydiga tecken af oro, vädrande med uppspärrade näsborrar, lät han slutligen höra ett svagt morrande. Derpå lugnade han sig åter och tillslöt ögonen, för att snart åter öppna dem, och visa tecken till samma oroliga, för att så säga, sinnesstämning. Plötsligen störtade han upp, raggen reste sig på hans rygg, och med ett endu språng störtade han mot dörren, utstötande ett så argt och hotande ljud, att hans herre vaknade och, sättande sig upp i sängen, lyssnade uppmärksamt, under det han med låg röst såde: — Hvad är det, Tristan? hvad är på färde? Hunden upphörde nu att morra, men började i stället qvida på ett egendomligt, upprörande sätt.