XIIL En nattlig dram. Värdshuset var beläget i närheten af köpingens kyrka, från hvars torn tolfslaget hördes ljuda kring rymden. Den stora rödgul!a doggen bibehöll sin hotande och misstänksamma ställning. I detta ögonblick hörde frimlingen huru nyckeln, som han lemnat qvar i låset, helt sakta vreds omkring. — Hvad vill detta säga? frågade han sig sjelf. Han väntade hvarje ögonblick att få so dörren öppnas, och någon tränga sig in; derför grep han tag i sin stora jernskodda vandringsstaf, och afvaktade hvad som skulle komma, firdig till försvar. Han väntade förgäfves. Ingen syntes till, och allt blet åter tyst. Högeligen förvånad öfver en tilldragelse, som förekom honom oförklarlig, gick den re sande upp ur sängen och närmade sig dörren, för att öppna den, och dymedelst få visshet om, hvad som tilldrog sig ute i korridoren. Han försökte förgäfves att öppna dörren. En främmande hand hade således stängt den utifrån. , o En frossskakning genomlopp främlingens ådror. — Man behandlar mig som en misstänkt person, sade han, man förvandlar min kammare till fängeise. Men hvem här gjort det? och hvarför? Hvarför vill man hindra mig att komma ut härifrån ? det ville jag väl veta.