Dagens Nyheter – 15 april 1865, sida 2

en 60 års man, hvilken pröfvat lifvets alla sorger och mödor. Så snart främlingen lemnat gästsalen, gick ett häftigt ljus upp för Rodilles minne. Han slog handen i bordet, och sade nästan hörbart: — Hvar tusan hade jag mina tankar för en stund sedan! Nu vet jag hvar jag sett honom. Denne man är en lefvande afbild af Jean Vaubaron. Rodille teg ett ögonblick, rynkade ögonbrynen och fortfor sedan: — Tänk om det vore Vaubaron sjelf! Men han tillade omedelbart derpå: — Åh nej, det är omöjligt. Jax måtte icke vara rätt nykter, då jag kan falla på så barocka ider. Vaubaron, dömd till döden för 12 år sedan, har sannolikt lemnat Frankrike, eljest skulle han för längesedan blifvit gripen. Den man som nyss var här, såg mig i öfrigt ut att vara väl sina 60 år, och Vaubaron kan icke vara äldre än 40. Det kan således omöjligt vara han. Ingenting är klarare än det. Sålunda lugnad, kunde Rodille icke hindra sig från att småle öfver sin ofrivilliga fruktan, hvilken han betraktade såsom en oförlåtlig svaghet. Värdshusvärden kom nu och slog sig helt förtroligt ned vid den föregifne engelsmannens sida, sägande: — Nåväl, mylord, är ni tillfredsställa? — Oh! yes, svarade Rodille. : — Ni är nöjd med er middag? — Oh! yes. Jag vara mycke och alldeles mycke belåten. : — Nåväl, mylord, det förvånar mig icke. Värdshuset Guldankaret är, och har alltid va