Dagens Nyheter – 15 april 1865, sida 2

Då värden märkte detta, tillropade han cen främmande: — Hör nu, vaxfigursmenniska, skall ni redan gå och lägga er? Främlingen gjorde ett jakande tecken. — Kommer ni att förevisa edra.figurer i morgon? fortfor värden. Främlingen skakade på hufvudet. — Den der är då åtminstone icke pratsjuk, sade Alaric Jouvel för sig sjelf. Derpå tillade han, i det han vände sig till en af uppasserskorna: — Berenice, ett ljus och nyckeln till N:o 10... Hon lyser er upp min vän. I detta ögonblick tog Rodille flaskan, för att ånyo hälla cognac i sin kaffekopp. Hans blickar kommo af en händelse att möta främlingens; han gjorde en häftig rörelse och spillde dervid ut större delen af flaskans innehåll. På samma gång greps han af en obeskriflig oro, en obestämd känsla af fasa. — I sanning besynnerligt, mumlade han, jag har aldrig sett den der karlen, och likväl förekommer det mig, som om jag kände honom... Hvar och när har jag kunnat råka tillsammans med någon, som liknade honom? Rodille rådfrågade med all flit sitt otrogna minne. Det ansigte, hvars blotta åsyn hos vår bandit injagat fruktan och fasa, hade förr i verlden varit vackert och bibehöll ännu omisskänneliga spår af en regulier skönhet, ehuruväl det nu var bleknadt, afmagradt och fåradt af oräkneliga skrynklor. De mörka ögonen tycktes slocknade och de infallna kinderna doldes under ett yfvigt gråsprängdt skägg. Detta ansigte tillhörde, efter all sannolikhet,