föra billiga bostäder, som äfven erbjuda sina inhysespersoner sundhet och luft. Dylika bostäder måste vara af tri, om den enskilde arbetaren skall mäkta bygga sig ett eget tak öfver hufvudet. För att underlätta för honom detta byggande, bör tillgång till erhållande af lån vara för honom underlättad. Men nu är faktiska förhållandet det, att arbetaren nästan alldeles icke eller åtminstone endast med stor svårighet kan erhålla ett litet lån mot inteckning i trähus, hvyartill orsaken väl kan till någon del sökas i våra mordeldares ohyggliga spekulationer. Särskildt borde väl en sådan bank som sparbanken, hvilken sjelf hvilar på arbetarnes besparingar, framförallt vinnlägga sig om att med lån understödja just arbetarne. Nämnda bank utlemnar icke, eller åtminstone högst sällan, lån mot inteckning i trähus och lägger således medelbarligen hinder i vägen för arbetaren att bli sjelfbesuten husegare — en rang inom samhället som, om den gjordes mera tillgänglig för arbetarne, skulle inom deras klass verka mera godt, än något bränvinsarrangement, vore det än aldrig så filantropiskt och välmenande, samt mana till en ädel täifllan. Ty det är dock en sanning, att ju mer man har, ju mer vill man ha. Tillämpadt på de arbetande klasserna, är denna sats ett gyllene ordspråk. Deremot tvekar nämnde bank cj att lemna lån å stora summor till våra finare handelshus, hvilka nog kunde få penningar annorstädes, ehuru ej så billigt, hvarföre sparbankslånen äfven äro mycket begärliga. Under det små lån mot inteckning i trähus vägrats arbetare eller smärre näringsidkare, ha deremot grossörer erhållit mot inteckning 1 sina stenhus stora lån mot de öfliga 6 procent, hvilka de sedan utminuterat i smärre poster till arbetare ooh näringsidkare mot vida högre procent, som provision, och säkerhet i inteckning i trähus. — Att detta ej är något riktigt sätt att bidraga till pauperismens utrotande, är temligen säkert. Aftonbladets artiklar om Samhället sjukt ha vibrerat äfven här, och man har samtalsvis framdragit månget exempel på sanningen i deras påstående, att jemnlikheten inför lagen mången gång är en fras utan innehåll. Handelstidningen har nämnt gom ett sådant exempel, att en fattig arbetare för ett oqvädingsord emot, en bättre person fått böta c:a 20 rdr eller afsitta dem. Säkerligen skulle med den bättre ej handskats så illa, om han beskärt arbetskarlen med samma oqvädingsord, eller åtminstone skulle plikten ej känts honom så svår att utreda. Hvad som för den fattige var en tryckande börda, skulle för honom vara en bagatell -— och dermed vore äfven jemnlikheten slut. Som parallel må nämnas att en bättre köpman stått inför rätta som tjufköpare. Vid undersökning hos honom nekade han flera gånger att inneha tjufgods, men man fann dock mycket. Karlen har i åratal höljt sig i gudfruktighetens mantel; han är förmögen och ännu fri! Br.