— Oh, yes, svarade Rodille, detta sak mycket behaga mig . . . oh, yes! . .. Och han tillade in petto: -— Under det jag äter, måtte jag väl finna någon anledning att utforska min hederlige värd. . Rodille behöfde icke söka någon anledning. Slumpen kom honom till bjelp. Han bade nemligen knappt nog börjat sin måltid, förr än en klocka hördes ringa i det gemensamma samlingsrummet. — Berenice, sade Alaric Jouvel till den ena af uppasserskorna, det är den der tjocka, resande herrn från Paris, . . . han i n:o 9, du vet. Gå och hör efter hvad han vill. Bercenice skyndade ut. Rodille spetsade öronen. Dessa betydelsefulla ord, den tjocka, resande herrn från Paris, kunde, och efter all sannolikhet, borde syfta på Laridon. Eller kunde det vara sannolikt att två tjocka personer, båda från Paris, zsantidigt stannat i Montivilliers, för att der uppehålla sig i ett litet obetydligt vädshus. Den ovisshet, hvaruti Rodille det oaktadt ännu sväfvade, skulle dock icke blifva af lång varaktighet. Efter några ögonblicks förlopp kom Berenice tillbaka, och öppnade med värden ett samtal, som skingrade Rodilles alla tvifvel. — Nåväl, frågade värden, hvad ville han? — Först och främst vill han ha qvällsvard. — Åh, hvad säger du! . . . Det blir hans tredje måltid i dag. — Det ser ut som han skulle vara kry nu, riktigt kry.