märksamhet. Denne man, hvars ansigte Rodille icke kunde se, men hvars yttre i öfrigt förrådde en mindre lycklig ställning, om icke rent af fattigdom, satt nedlutad, stödjande hufvudet i sina händer och armbågarna på sina knän. Han rökte en liten svart pipa af det slag, som -matroserna pläga begagna. En brun bomullsmössa tickte till någon del det tjocka, kortklippta, grånade håret. En stor, rödgul dogg låg utsträckt vid hans fötter, sofvande en djup och lugn sömn. Oaktadt den lutade ställning, som ifrågavarande person intog, kunde man lätteligen ana hans betydliga längd, likasom de breda axlarna förrådde en mer än vanlig fysisk styrka. Då det emellertid icke förefanns tecken till likhet emellan mannen och Laridon, brydde sig Rodille icke vidare om honom, utan slog sig, efter några ögonblick, ned vid det i en fönstersmyg dukade middagsbordet. — Månn den skurken Laridon ännu är qvar här, tinkte han för sig sjelf, eller skall hvarje ögonblick, som jag förlorar, gifva honom större försprång och kanske bereda honom tillfälle att undgå mig? . . . Huru skall jag finna någon utväg att få veta 2 ie? Hans funderingar afbrötos af Alaric Jouvels röst, hvilken, med mössan i hand, bugande närmade sig vår vä. engelsman, i det han med den ton, som värdshusvärdar gerna antaga mot dem, som de föresatt sig att uppskörta, sade: — När mylord behagar, är maten färdig, och jag vågar hoppas att mylord skall blifva nöjd.