nehafvare af tvenne påtagligen falska prestbevis, hvarför han tills upplysningar härom vunnits i häkte qvarhålles. Till redaktören af Dagens Nyheter. Då jag i gårdagens Aftonblad läste det dräpande? omdömet om den unge, förhoppningsfulle författaren Ricnard Gustafssons i förrgår å södra teatern gifna folkskådespel cHögt upp i Norrland, så gjorde det mig riktigt ondt om honom, ty — tänkte jag — allmänheten tror så gerna hvad tidningarne säga, och framför allt det ondt är. Den stackars författaren totalt nedsablad, de arma artisterna gjorda till hans medbrottslingar för det de icke nekat spela i pjesen! Det var hårdt, men — gudskelof icke rättvist. Det värsta var likväl att då jag läste detta, jag började tvifla på min egen uppfattning, på mina ögons och örons vittnesbörd, ty jag sjelf hade liksom öfrige åskådare — med undantag af Aftonbladets referent naturligtvis — funnit mig belåten. Mitt tvifvel, min ovisshet skingrades väl något då jag läste N. D. Allehanda, hvars referat vittnade icke om välvilja blott, utan äfven om billighet och rättvisa, hvilken senare icke uteslöt uppmuntrande loford. Men först sedan jag i dagens morgontidningar läst 2:ne andra med N. D. Allehandas hufvudsakligen öfverensstämmande omdömen blef jag riktigt lugnad. Hvad månde detta betyda? tänkte jag. Så olika uppfattning af samma sak, det är nära nog oförklarligt. Jag resonnerade visserligen som så: Aftonbladets referent är måhända född kritiker och i sådant fall kan han icke vara belåten med något annat än det han sjelf frambringar — nn. b. i fall han frambringar något. Men icke nöjd med den förklaringsgrunden, såsom mindre trolig, sökte jag en annan och fann som jag tror den rätta. Jag erinrade mig nemligen hafva hört somliga anse hr Gustafsson vara litteraturreferent i eder tidning, der han således uti n:o 78, för den 3 dennes, skulle skrifvit den, som jag tror, på goda skäl dräpande art. om 2:dra häftet af Svensk Litteraturtidskrift, och hvad var då naturligare än den tanken, att någon ung upsaliensare, medlem af kotteriet för inbördes beundran och tillika beundrare af tidskriften, begagnat tillfället att hämnas på den förmente fienden, hr G. Troligen har hämnaren för Aftonbladet framställt sig såsom förhoppningsfull skandinav och sålunda narrat detsamma att svälja kamraten — med svans och klöfvar, Jag är emellertid obeskrifligt ledsen deröfver att man i detta fall förblandat mig med hr G. och beklagar rätt mycket om man ej tror min högtidliga försäkran och edert vittnesbörd, att jag, men icke hr Richard Gustafsson, är den sannskyldige och ovärdige litteraturreferenten, som skrifvit så fult om tidskriften, derför att jag trodde mig pligtig att göra. det som jag ansåg rätt. Efter denna under edsförpligtelse afgifna upplysning bör Aftonbladet vara oförhindradt att afgifva ett opartiskt omdöme om hr Gustafssons pjes, hvilket också emotses med första; ty hvarför skulle ej Aftonbladet handla lika ädelt, som kongl. öfverståthållarembetet, då detta nyligen återtog sin obilliga författning, hvilket handlingssätt af Aftonbladet berömdes. Nils Peter Bokvall.