dan långt härifrån .. . Hvem säger mig, hvad jag icke vet? Hvem visar mig den väg, jag bör följa? Rodille hade knappt nog uttalat dessa ord; förrän han kastade upp hufvudet och gnuggade händerna med tydliga tecken af tillfredsstä!lelse. Hvarje tecken af till förtviflan hade försvunnit från hans, nu af hopp och mod strålande anlete. — Jag har dig, utropade han. Ja, eländige, jag skall ertappa dig. Låna vindens vingar för att fly mig, . . . vanställ ditt utseende och förändra ditt namn, . . dölj dig i nattens mörker, i djupets schakter, det skall icke hjelpa dig! Du är i mitt våld, och du skall icke undslippa min hämd! Rodille klädde sig otroligt hastigt och gick in i Laridons kammare, der han tillegnade sig den hvita halsduk, som förleden gårdag snott sig kring f. d. rättstjenarens isterhals. Han begaf sig derpå utomhus, kastade sig upp i första passerande droska, och lät köra sig till boulevard de Temple, der han likt en lavin störtade in i Fritz Horners kabinett. Z Klockan var knappt nog 8 på morgonen, och såsom vi veta började de magnetiska seancerna icke förrän klockan på slaget 11. Doktorn blef derför. högeligen öfverraskad öfver kompanjonens oväntade och häftiga uppträdande, på samma gång han icke kunde besegra en viss känsla af oro, då han observerade dennes flammande ögon och bleka, förstörda utseende. — Kalla hit den clairvoyanta flickan, utropade Rodille, magnetisera henne, söf henne