Våra skyldigheter emot ålderdomen. Det finnes många unga menniskor, som, i stället att behandla ålderdomen med aktning och vördnad, fastmer förakta och förlöjliga densamma. Sådana kunna knappt göra sig en föreställning om det oriktiga och dåraktiga i ett sådant uppförande och om de dåliga tankar, som alla rättsinnade måste hysa om dom. Det är oriktigt, emedan Gud uttryckligen befallt oss att hedra ålderdomen; och det är dåraktigt, emedan vi yngre af de ålderstigna kunna lära all den vishet, som erfarenheten lärer, — en bättre lärare än mången bok. Ungdomen föreställer sig lätt, att, emedan dess vetande är på visst sitt yngre och friskare än de gamlas, måtte detta också vara bättre, och ungdomen betraktar derföre deras talesätt och föreställningar med ett visst förakt, anser deras råd gagnlösa. Huru mycket misstager den sig icke! En ålderstigen som lärt sig blott litet ur böcker, skall dock alltid om det, som är verkligen vigtigt i lifvet, känna mer än den mest kunniga yngling. Umgänget med verlden, bekymren och erfarenheten hafva lärt den vishet, som icke vinnes genom studier. De yngre böra derföre lyssna till hans ord med aktning, uppmärksamhet och vördnad; de böra följa hans råd, hvilket sannolikt skall gifvas med välvilja och öfverseende, emedan den gamle nog kommer ihåg huru ungdomen känner, och vet, att han sjelf känt på samma sätt.