Fältet var nu fritt, och Laridon tillegnade sig, darrande af förtjusning det lilla jernskrinet, innehållande en hel förmögenhet. Under loppet af några ögonblick sökte han efter den hemliga fjäder, med hvars hjelp skrinet kunde öppnas, men då han icke genast upptäckte den, tänkte han: Tids nog får jag reda på den. Nu gäller det i första hand att sopa rent efter sig. Han dolde dock, så godt sig göra lät, spåren efter inbrottet, håangde tillbaka det gamla porträttet och gick ut ur Rodilles rum, medtagande jernskrinet, hvilket han lindat in i gammalt stämpladt papper, för att dölja det. Snart hade han lemnat huset vid Musåe-gatan, sägande för sig sjelf: — I afton är jag långt ifrån Paris och i morgon sätter jag min fot på Englands gästvänliga jord. Min slaftid är slut och rikligen har jag tagit betalt för den. Kamrat Rodille, hvad säger du om min lilla hämd? Xx. Sic vos, non vobis, (Fortsättning.) Klockan var nära nio på aftonen, då Rodille, som mot sin vilja blifvit länge uppehållen, ändtligen kom hem till sin bostad vid Musee-gatan. Han fann Paul Mercier ensam på byrån, skrifvande vid ljuset af en rykande lampa. Den unge mannen bebodde en usel vindskammare i samma hus.