Rodille visste nu allt hvad han ville. Han lyckönskade sig ännu en gång till den ovedersägliga skicklighet, hvarmed han genomfört sin plan. Det bref han adresserat till den falske vicomt de Coursolles, och hvaruti han ådagalade att denne och den beryktade banditen Kaninen var samma person, borde utan tvifvel missleda polisens efterforskningar. Under det Rodille sjelf egnade sig denna välförtjenta gärd af beröm, låtom oss se efter huru Laridon använde sin tid, hemma i lokalen vid Musåe-gatan. Vår hederlige f. d. rättstjenare dröjde en half timma, för att öfvertyga sig, attt Rodille icke skulle komma tillbaka. Derpå skickade han bort, hvar efter annan, hela den biträdande personalen i diverse ärenden till stadens mest aflägsna delar. Sedan han på så sätt blifvit fullkomligt ensam, riglade han dörrarne till såväl sjelfva embetsrummen, som den lilla hemliga gången, och begaf sig derpå till HRodilles enskilda rum. Dörren var visserligen läst, men det bekymrade honom föga, då han i grund kände den lyckliga konsten, att, istället för nyckel, betjena sig af en liten ståltråd, böjd på ett egendomligt vis. Han kom också in, utan synnerligt besvär, tog ner det gamla porträttet och stack in sin ståltråd i låset till den lilla nich-dörren. Hans bemödanden kröntes dock här icke med samma framgång. Oaktadt flera försök lyckades han icke dyrka upp Jlåset, och måste derföre, ehuru ogerna, gripa till kraftigare medel och bryta sig in. Några få bänningar med en kofot voro emellertid tillräckliga för att öppna dörren.