— Hur kommer det sig att jag fiöner er här så sent och i fullt arbete? frågade Rodille. — Alla mina kamrater ha för längesedan lemnat byrån, svarade den faderoch moderlöse ynglingen; men som jag icke hade någon nyckel, hvarmed jag kunde stänga yttre dörren, ansåg jag det bättre att stanna qvar, än att lemna böcker och handlingar vind för våg. — Det var fullkomligt rätt handladt. Men hvart har Laridon tagit vägen? — Herr Laridon skickade på förmiddagen bort mig i ett ärende till förstaden SaintGermain. När jag kom tillbaka hade han redan gått ut. — Hur dags kom ni hem? — Klockar var omkring 3, skulle jag tro. — Och sedan har ni inte sett till herr Laridon? — Nej, hr Rodille. . — Nu, då jag är hemma, behöfver ni inte stanna qvar längre. — Jag har den äran att önska er en god natt, min herre. — God natt, min gosse, god natt. Då Rodille blef allena uttömde han, så godt sig göra lät, sin vrede på ett gammalt bord, hvilket han erbarmligen maltraiterade med kraftiga knytnäfveslag. — Det tyckes vara omöjligt att lita på den drummeln Laridon, utfor han. Att på det viset lemna embetsrummet, det är lika skamligt, som oförsvarligt. Han duger, ta mig fan, numera icke till något annat, än att äta, dricka och sofva. Jag lär väl bli tvungen att göra mig af med honom. vo